Att vara en Rygg

Idag har varit en sådan dag som jag önskar att alla dagar kunde vara framöver. Det har gått bra att jobba, träna vattengympa, göra ett par övningar sjukgymnastik och även diska och fixa lite grann hemma i kväll. Allt på samma dag. Värken och domningarna har spökat, särskilt framför datorn, men jag har känt mig stark och hoppfull under dagen.

Jag har funderat en del det senaste på att jag är så otroligt mycket Rygg och att jag inte trivs med det. Jag har väl varit ganska mycket Rygg de senaste fem åren, men det har verkligen accelererat den sista tiden. Först tänkte jag att det hade ökat under och efter att jag gick på rehab på Rehabstället, men jag tror faktiskt att känslan av att enbart vara en Rygg kom efter jag blev klar med skolan. I skolan var jag visserligen lite udda med min rygg och mina sittbesvär, men jag var inte min rygg. Jag var en människa med egenskaper – inte kroppsdelar. Jag pratade inte om ryggen i tid och otid och folk frågande ingenting om den heller. Man pratade om skoluppgifter, framtiden, extrajobb, skvaller etc. Jag kunde vara med på det mesta eftersom jag kunde styra min tid. Skulle vi hitta på något roligt på kvällen pluggade jag hemma den dagen. Jag behövde därför sällan föra ryggen på tal. Enda undantaget var när jag skulle göra en utlandstermin och fick ett nytt diskbråck sommaren innan den hösten. Då var jag ju lite ryggig eftersom jag inte kunde gå i normal takt och behövde lite hjälp av kompisarna med handling etc. Men det var det enda. Nu säger jag oftast nej till att hänga med mina pluggkompisar – alltid med hänvisning till min rygg som inte pallar. Emma Med Ryggen. Och när jag nu ska lära känna nya kollegor på jobbet får jag hindra mig själv från att inte prata om ryggen. Jag vill inte plantera mig som en Rygg även i deras huvuden. Det är inte så att jag själv drar upp och vill prata om mina problem, men jag vill alltid förklara mig och hänvisa till ryggen om de frågar mig saker. Ex vad jag gör på fritiden (”nej, jag kan inte jogga pga ryggen”), om jag gillar att göra det ena med det andra (”nej, jag gillar inte det pga att jag inte kan göra det pga ryggen”), vad jag ska göra i helgen (”vila pga ryggen”), varför jag går hem två timmar tidigare varje dag (”måste kunna träna den där satans jävla ryggen”) etc. Jag får ibland stoppa mig mitt i en mening. Jag måste inte förklara mig hela tiden. Vad är det för tics som jag har lagt till med?! Framöver tänker jag försöka förflytta mig själv från att vara Rygg-Emma till att vara Emma, som visserligen har en jobbig rygg men som mestadels bara är Emma. Enbart för min egen skull. Jag orkar verkligen inte med mig själv annars.

Sov gott!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s