Spykvart

Jag har fått ett bakslag efter veckan som varit och jag försöker analysera mig själv lite. Eller snarare notera lite hur jag beter mig och hur jag känner mig. Alltid när jag blir sämre kommer tankarna på att jag aldrig kommer bli bra igen och jag blir orolig för att bli ännu sämre. Jag tror faktiskt att jag har ”men” från när jag var riktigt dålig och när jag blir sämre får jag automatiskt ångest eftersom jag påminns om hur dålig jag har varit och tänker indirekt att jag kanske hamnar där igen. Jag tror faktiskt att bakslag/försämringar inte hade varit lika jobbiga om jag kunde radera dessa vidriga minnen.

Från sommaren 2010 till november var det ett rent helvete. Under tre månader kunde jag inte komma ur sängen, gå på toaletten själv eller överhuvudtaget stå upp på benen. Vid två tillfällen fick jag åka ambulans och bli inlagd på sjukhuset för smärtlindring, men det var i princip den hjälpen jag fick. Dit fick jag bara komma eftersom jag hade tappat känseln från midjan och neråt. Jag minns att jag åt totalt 18 tabletter per dag, fick ha min mamma hos mig hela tiden och jag minns väldigt lite från den här tiden. Min kompis som hälsade på mig då och då har berättat att jag var helt borta i blicken och knappt gick att prata med. Det som var allra värst var kramperna. Jag hade sådana vidriga kramper att jag bara skrek rätt ut. De kom och gick under dygnet och låste hela höger sida.  I november kunde jag ta mig ut ur huset och liggandes i baksätet på färdtjänstbilen ta mig till sjukgymnasten två gånger i veckan. Jag blev lite bättre och kunde traska omkring lite i hemmet, men på nyårsafton small det till i ryggen och jag tappade känseln i underkroppen igen. Jag blev liggandes på golvet helt orörlig i 2 timmar innan ambulansen kom. Någon månad efteråt gjorde jag en diskbråcksoperation, men med ganska dåligt resultat. Nerverna hade legat klämda ordentligt ganska länge så att de antagligen var permanent skadade sa läkarna. Dessutom var jag i väldigt dåligt skick, hade tappat väldigt mycket muskler och var psykiskt körd i botten. Några veckor senare fick jag ett nytt diskbråck. Till slut började Försäkringskassan hetsa mig över att jag inte blev bra snabbt nog och det är fortsättningen på samma historia, men nu tänkte jag stoppa.

Jag tror jag behöver skriva och älta lite hur värdelöst jag hade det då. Liksom få ur mig det. För det är jävligt att inte kunna röra sig, inte göra sina behov själv, ha extrem smärta, vara hög som ett hus och inte få någon satans hjälp från någon läkare. Jag tror jag måste få ur mig hur jobbigt det var och hur dåligt jag mådde, likväl som att jag måste försöka tro på att det aldrig någonsin kommer bli sådär dåligt igen.  Bara för att jag blir lite sämre ett tag innebär det inte att jag kommer bli golvad och inlåst i min egen kropp igen. Jag kan inte gå runt och vara rädd för smärtan, som jag uppenbarligen är idag. Det går ju inte undvika allt som ökar min smärta, för då kan jag i princip bara vara här hemma, promenera, sjukgympa, stretcha, vänta på bättre tider och medan jag gör det passerar mitt liv. Jag har väntat i 5 år på att smärtan ska försvinna och även om jag nu är bättre än på länge så är jag långt i från bra. Nu ska jag gå ut och gå en sväng och skita i att mitt ben svider och domnar och tappar känseln. Jag är sugen på luft oavsett.

Vi hörs!

Annonser

4 reaktioner på ”Spykvart

  1. Åå fina Du! Du har verkligen kämpat otroligt hårt och jag förstår att det har varit tufft. Kanske du kan plocka fram materialet vi fick från Nacka om bakslag? Där står det ju lite bra grejer. Det kommer ju inte ta bort bakslaget, men det kanske kan göra dig mindre orolig.. Stor kram till dig!

    Liked by 1 person

  2. Å va jobbigt du har haft det! Och vad du har kämpat. Det är ju inte konstigt att man blir rädd när man får bakslag att det ska bli lika illa igen, eller att man funderar på hur det ska gå framöver med jobb mm. Men du kanske jobbar jobbar lite för mycket nu? 50% kanske räcker för att orka med resten av livet också. Fast jag förstår att det är svårt med nytt jobb. Jag tycker du är jätteduktig som kämpar så, var rädd om dig! Kram

    Liked by 1 person

  3. Tack för din kommentar Sara och tack för omtanken 🙂 50 % skulle nog vara helt lagom om jag skulle få ha smärta på en relativt låg nivå, kunna jobba, ha ett socialt liv och ta hand om hemmet samtidigt. Det är nog egentligen idealiskt. Dessvärre så känner jag press (från mig själv och ”samhället”) på att jobba mer och sedan vill jag ju så himla gärna att det ska funka att jobba som ”vanligt” att jag har så svårt att ge upp den tanken/drömmen/strävan. Jag funderar mycket på just detta med jobb. Det är inte helt oproblematiskt… Tusen tack för din pepp 🙂 Jag ska vara rädd om mig. Du med! Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s