Fyra år har gått

I dag har det varit en bra dag. Jag har varit på jobbet heldag (!), så inte en så rehab-aktig dag men bra rent smärtmässigt. Ontet har hållit sig i schack och det är jag jättetacksam för. Nyss kunde jag även ta en liten promenad efter vilan och jag har gjort mina knipövningar 1,5 gång. Det är inte bra nog, så jag måste göra åtminstone 0,5 gång innan sängdags.

I morgon är det fredag och jag ska åka till smärtcentrumet och träffa min sjukgymnast på gymmet. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att hon är bra och kan vara en sån där fantastisk sjukgymnast man bara hör om. Hittills känner jag att de inte riktigt har koll på alla mina problem, men det hinner de väl få? Det verkar ändå ligga ganska mycket på mig att liksom kräva/be om saker. Jag har bett om ett läkarbesök för att prata tabletter och jag ska nog be om ett läkarbesök för att be dem undersöka den skolios som den vikarierande läkaren sa att jag hade + mitt nackkrångel + ljumsksmärta.

Hittade en text jag skrev för fyra år sedan på dagen:

2011-01-22

Det är nu fjärde dagen efter min diskbråcksoperation. Jag börjar bli lite mer människa nu. Det var en otrolig påfrestning både fysiskt och psykiskt och dagen efter kände jag mig uppgiven, ledsen och rädd. Ja, till och med äcklad. Det gjorde ont att röra minsta fena och det kändes som hela ländryggen skulle spricka upp. Att jag tyckte det var så otroligt jobbigt berodde nog mycket på att jag mådde så extremt dåligt psykiskt veckorna innan.

Nu börjar hoppet komma tillbaka och jag börjar äntligen känna mig tacksam över att operationen blev lyckad! De två kirurgerna tog bort två diskbråck som satt ovanpå varandra på samma nivå i ländryggen, L5 S1. Ett var gammalt och fick klippas loss. Det var det diskbråcket som jag fick första augusti och som gav mig extrema förlamande smärtor i 4 månader. Det andra var nytt och gick lätt att plocka bort med en tång. Det var det som golvade mig på nyårsafton 2010/2011. Jag har inga diskbråck! Ofattbart! Jag som har varit ett enda stort diskbråck sedan midsommar förra året då problemen började. Nu ska jag bara läka ihop där bak i ryggen och sedan träna, träna, träna och återgå till LIVET.

Minns att de sa att jag skulle få en ny rygg. Det fick jag inte och jag har inte kunnat återgå till livet, i varje fall inte på det sätt som jag hoppades och trodde på då. Nu är mitt hopp om att bli helt bra väldigt litet. Eller snarare, jag tror inte det. Måste jag tro det för att ha en chans att bli det? Bra alltså.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s